Scrollar insta under tidig lunch och inser en sak. Jag tycker faktiskt lyxmat på restaurang kan vara rätt trist. Det är så klart svingott och imponerande och ”dyrlyxigt” med wagyu [nån kännarklassificering som indikerar apdyr], värsta ostron med bladguld, hummerklor, kaviar av den el den sorten, gåslever och så klart finaste vita tryffeln på det. Allt konstnärligt och jättepretto presenterat, krusidulliga dekorationer, extra allt, ojoj. Men ändå är mycket vad det som visas upp på insta faktiskt lite… tråkigt. Klart att dyrt och supersnyggt är gott liksom. Ja?
Tänk istället spänningen i en helt ny smak, ingredienser du inte sett förr, att bli förvånad över väldigt bra vardagliga råvaror, att trolla ihop årets godaste middag av purjolök och riktigt färska ägg med guldig gula. Eller lyckas återskapa en barndomssmak! Eller ”vågar jag smaka det där?”. Eller ännu bättre, knappt ens fatta vad det är för nåt jättegott man äter!!
För mig är det som en perfekt supermodell i etablerade dyrmärken och diamanter vs stökigt gatumode i Lagos. Det ena är intill gäspigt självklart oklanderligt och dyrt (viktigt), det andra drar igång pulsen och är en mindre förutsägbar upplevelse. ”Oj, vad fan är det där?!” trumfar ofta ett ”jahapp, wagyu och tryffel var gott igen, tänka sig”.
Men alltså, klart jag njuter av en klassisk dyr superlyxmiddag på restaurang! Det är ju jättegott och snyggt! Ibland tom överraskande. Men mer som omväxling. För mig är det på allvar obegripligt med foodies som lägger upp foto efter foto efter foto av samma jäkla dyrmat bara, meny efter meny med kaviartryffelwagyu. Klart det är gott men i mitt inre ser jag guldfisken som simmar i sin förgyllda skål och var tredje minut imponerat säger ”wow!!”.
Och klart den som gillar – och har råd med – just det där ska göra sin grej! Tveklöst! Men för mig alltså. Ge mig hellre nåt jag inte smakat eller ens hört talas om innan.
/Mia
PS. Jag lade precis till ett tillägg till den här texten från igår. Läs gärna mina tips på spännande matäventyr! DS