Knivmakare Robin Dalman
Robin Dalman heter en svensk knivmakare som seglat upp som en av de mest populära i landet. Det visar sig inte minst när man märker hur förbannat svårt det är att lyckas köpa en kniv av honom. Tills för alldeles nyligen tog inte Dalman emot ordrar utan gjorde helt enkelt bara knivar och lade upp dem i sin nätshop. Jag satt under flera månader och hårdbevakade hans instagram för att snabbt kunna lägga en order när en kniv jag vill ha dök upp. Det var nästan som förgjort.
Så en morgon före jul gick jag in på Instagram precis när Dalman lagt upp ett inlägg om nytillverkade knivar. Jag skyndade mig in och beställde en av de fyra knivarna han lagt upp och knep den sista. Jag var snabb, fem minuter efter att de hamnat i shoppen. Det kanske ger er en bild av hur populära hans knivar är. Jag har även förstått att han säljer en hel del i andra länder. Han började ta upp ordrar för inte alltför längesedan, men där blev beställningslistan full för ett år framåt i ett nafs så han var tvungen att stänga den möjligheten igen
Hantverk/pornografi
Knivarna från Dalman är rena hantverk och han gör allt från bearbetning av stålämne till tillverkning av handtag, allt i svenska material. Jag älskar sånt här och tycker så himla mycket om entusiastiska eldsjälar som vågar släppa sargen och följa sin dröm.
Kniven jag köpte är en kockkniv, det som i Japan kallas för gyuto. De räknas inte till de traditionella japanska knivarna utan är en västerländsk knivform. Nu för tiden tillverkar nästan alla japanska knivmakare gyutos också, vid sidan om de traditionella. Inte så konstigt då de är de mest sålda knivarna.
Dalman har givit kniven det sexiga och tungavrullande namnet AEB-L 240 GYUTO, där AEB-L är benämningen på det rostfria stålet och 240 är bladlängden i millimeter. Stålet är från Uddeholm, bolstret i svenskt renhorn, en tunn ’spacer’ av näver och handtaget i masurbjörk.
Ett signum hos Dalman är den speciella slipprofilen på bladet som han kallar för S-grind. Det är den där lilla konkava fördjupningen som löper efter bladsidorna och inte bara ger knivbladet ett unikt och bländande vackert utseende utan också väldigt bra ”släpp” från sidorna. Jag har aldrig tidigare haft en kniv som skär rå potatis så bra som den här och det beror så klart till stor del på bladsidornas form.
AEB-L 240 GYUTO från Dalman
Stålet är riktigt bra och det är ingen konst att slipa upp det till helt galen skärpa. Det håller också skärpan bra, som många av de bättre rostfria stålsorterna. Kolstål håller som bekant inte skärpa så bra, men det är å andra sidan ännu lättare att slipa och har onekligen en ordentlig charm det med. Jag var tidigare helt inne på kolstål, då jag tycker att det materialet är mer personligt då det patineras så snyggt. De senaste åren har jag dock lutat mig mer och mer mot rostfria knivar igen. Fast vad fasen, alla mina knivar används.
Handtaget har en oktagonal form, vilket är den klart snyggaste formen. Folk invänder att formen är oergonomisk och det kanske den är om man är står och hackar en massa grönsaker i ett restaurangkök hela dagarna. Det gör inte jag och jag kommer tillbaka till det där lite längre ned i texten. Jag gillar också att handtaget är lite längre än vad jag är van vid, har man stora labbar så är det inte dumt alls.
Kniven är den bästa jag har, rakt av. Jag har ett rätt stort gäng knivar och flera av väldigt bra kvalitet (jag har skrivit mycket om knivar på både Bara riktig mat och Taffel) men den här utklassar samtliga. Visst är den åsikten lite färgad av att det även är min absolut dyraste kniv och att den dessutom är den i särklass vackraste kniven jag har.
Sen finns så klart de självklara invändningarna.
”Jag har jobbat som kock i 25 år och klarar mig jättebra med IKEA-knivar som jag slipar ofta”.
Japp, jag är helt övertygad om att du gör det. En vass billig kniv kommer alltid vara mer användbar än en slö men dyr. Däremot kan du aldrig slipa din IKEA-kniv lika vass som den här går att slipa, det är helt enkelt stålet och bladprofilen som sätter de gränserna.
”Den där kan jag aldrig hacka 100 kg lök med, då skulle jag få blåsor”.
Jag skulle också få blåsor och skulle aldrig heller hacka 100 kg lök med den.
Nej ni förstår att när jag köper kniv så är det 90 % hjärta inblandat. Självklart ska det finnas något förnuft i köpet också och kniven ska ju användas, men estetiken är faktiskt viktigare för mig. Det kan tyckas konstigt men för mig är det konst. Man kan ha väggarna fulla med IKEA-konst (inget fel med det). Är man konstintresserad så är det säkert roligare med lite mindre massproducerade grejer på väggarna.
Den här kniven är konst.
Några saker till bara innan jag slutar med mitt babbel.
Planen är att jag ska åka och ta mig ett snack med Dalman inom en inte alltför avlägsen framtid. Då kommer det en längre text och eventuellt nakenbilder. Det sista har jag inte riktigt förankrat med honom än.
På sikt kommer jag flytta över mina knivposter från Bara riktig mat till den här bloggen. Under en övergångsperiod kommer de också ligga på båda ställena. Google är nämligen väldigt bra kompis med barariktigmat.se) men litar inte riktigt på feeders.se än.
Jag har skrivit mer om köksutrustning på Feeders. En sammanställande sous vide-post, en post om fritöser och en om vakuumpackare. Gå gärna in och titta
Gå gärna in och gilla Feeders Facebooksida. Där kommer vi länka till alla blogginlägg, diskutera, tipsa och babbla i största allmänhet.