Jag har råkat på guld! Matkult, en fantastisk kunskapsbank över traditionell matkultur i Sverige tillgängliggjord av Institutet för språk och folkminnen.
Jag har alltid haft ett stort intresse för svensk matkultur och har lärt mig mycket genom samtal med äldre släktingar. Mamma och morfar har lärt mig laga fatost, ölsoppa, sylta, klappgröt och mycket annat. Och jag har hört berättas och läst i gamla hembygdsböcker om hur man förr kokade sås av hinnor, gjorde ost, spritade ärtor, bakade bröd på pelusker, och tog tillvara gammalt bröd. Och om härsket fläsk och den första sötmjölken. Berättelser om livet förr helt enkelt, upphängt på den mat som åts. Det är precis sånt man får tillgång till genom Matkult!
Tydligen har en massa gnällspikar klagat på Zeina Mourtada, en av Sveriges främsta matbloggare, som vågade sig på att laga kebab i tv på midsommardagen. Jag har sett en massa skärmdumpar uppfiskade ur Satans latrin. På midsommardagen äter vi svenskar tydligen traditionell flintastek. Som förr. Alltså på åttiotalet då flintasteken blev en del av svensk matkultur. Till skillnad från kebaben och kebabpizzan som…
Ääääh, jag ska inte raljera och du är klokare än jönsarna som gnällde över kebab, jag behöver inte dra det hela.
Men det pekar på nåt, en genant historielöshet. Det verkar på riktigt som att många tror att det där ”Sverige som det alltid har varit” började och cementerades när just personen själv föddes. Folk glömmer alldeles av hur matkulturen sett ut och förändrats genom åren.
Och det är klart, utan det längre perspektivet kanske en kebab är en hotfull nymodighet. Men jag som vet ganska mycket om vad farmor och morfar åt under uppväxten (väldigt lite flintastek, väldigt mycket ölsoppa, vattlingon och bryta), som har hört berättas om när endiver och spaghetti introducerades i Övik, och som själv aktivt ser till att bevara valda delar av det kulturarvet, vet också att matkulturen i Sverige lever och aldrig har varit något statiskt. Och att det är vi som lagar mat – eller inte – som väljer vilka mattraditioner som lever vidare.
Matkultur kan ju inte enbart bevaras i museal form i skyddad miljö om den ska fortsätta leva, utan det är i det lilla den både skapas och reproduceras. Genom äldre som berättar och lär ut släktens mat. Inte all mat, delar som de av olika skäl vill föra vidare. Genom en morfar som lägger till den där nya småkakan han kommit på själv, genom bläckfisken i vin som mamma åt i Grekland och som blev min barndomsmat… Släkthistoria som inte är färdigskriven, som tillsammans med andra släkthistorier blir till nån sorts svensk matkultur.
Matkultur bärs i hög grad av oss som intresserar oss för mat och lagar mat. Faktiskt. Jag, med alla mina tillägg till släktens matkultur, är bra även på att bevara det riktigt gamla. Motsatsförhållandet mellan kebab och flintastek är ett hittepå, det ena ger snarare näring åt det andra. Allt som göder intresset för och kunskapen om matlagning ökar chansen att även mina barn kommer att laga min morfars fatost till sina barn. Och även kebab.
Jahapp, nu blev det en okontrollerad ordlavin av detta. Men för mig är det här viktigt, att bevara och leva matkulturarvet. Men inte genom att trycka på kulturkonserveringsknappen vid godtycklig tidpunkt i historien utan genom att föra vidare kunskap om mat och matlagning. Både nyare och äldre. Och i det äldre är Matkult en fantastisk resurs. In och botanisera! Lärorikt men framför allt väldigt intressant.
Och så kan jag avrunda med att tipsa om traditionell svensk mat som nästan glömts av, gråärter, och en för Sverige nyare rätt, patlican kebab.
/Mia
 |
 |