Över jul och nyår har min yngsta dotter varit ordentligt sjuk. Feber långt över 40 grader nästan konstant sen strax efter lucia, med ökande intensitet. Därtill kräkningar och ljuskänslighet. Det kulminerande i två fasansfulla heldagar på barnakuten och sen inläggning. Nyårsafton, min och dotterns födelsedag, firades med näringsdropp i en mörklagd sal 12.
Med ett barn som inte ens behåller vätska blir så klart maten sekundär. Men att se 25 kg bli till 24, 23, 22… De stunder då det faktiskt går att få i sig näring blir desto viktigare.
Sjukhusmaten är viktig – men närmast oätlig
Det är viktigt att få i henne näring, sade läkaren. Och i det läget är det så djupt hopplöst att sjukhusmaten är snudd på oätlig. Sjuksköterskorna hade sammanställt listor över mat man kan beställa från restauranger utanför sjukhuset. För alla vet att sjukhusmaten är usel, ingen låtsas ens nåt annat. Den är svåräten t o m för en frisk person. Maten ser oaptitlig ut och är bitvis rent äcklig. Smaken är oerhört blek, konsistensen jämnmjuk, färgerna trista. Och doften… lukt av långförvaring och varmhållning.
Min dotter, en okinkig tjej som normalt tycker att skolmaten är god, var vid flera tillfällen faktiskt hungrig. Men hungern dog sekunden jag lyfte på locket till hennes sjukhusmat. Hon försökte smaka, hon ville, men jag fick ge henne kräkpåsen jag hade redo.
Jaha, en del i sjukdomsbilden. Eller? När jag istället lade upp en portion kycklingsoppa, wokad potatis eller risotto som Anders kommit upp med till sjukhuset, eller gav henne en krispig morot som min vän Jenny lämnat över, så kunde hon plötsligt äta. Inte mycket, men hon åt och tyckte det var gott!
Mat som inte äts gör ingen nytta för patienten
När man mår som sämst och behöver maten som bäst så är det djupt fel att maten blir ett hinder snarare än en hjälp vid tillfrisknandet. Är det nån gång man behöver mat som är lite bättre snarare än mycket sämre så är det då.
Och nu vill kanske nån nutritionist eller dietist invända att sjukhusmat innehåller si och så mycket näring. Jaha. Men vilken nytta har patienten av det om den inte går att få i sig? Matens aptitlighet är inte en bisak när man ska försöka få i en sjukling mat, den är direkt avgörande. Näringsinnehåll och pris är visserligen viktiga, men knappast aptitstimulerande. Jag skulle vilja veta hur detta syns i upphandlingen av sjukhusmat, och hur det följs upp att maten faktiskt äts.
Ställ krav på aptitlighet!
Vilka är kriterierna för bra mat vid upphandling? Jag vågar mig på att tro att pris och matens näringsinnehåll är ganska välspecat. Det jag skulle vilja veta är om aptitlighet och näring i patient någonstans tas hänsyn till när maten planeras, upphandlas och utvärderas. För det är ju ytterst det det handlar om. Hur mycket får egentligen patienten i sig. Matens näringsinnehåll spelar inte minsta lilla roll alls om maten är för oaptitlig för att patienten ska kunna förmå sig att äta den.
För att man ska äta krävs aptit. Min dotter hade illamående och dålig aptit som symptom och då blir det så klart svårare. Men just därför blir matens aptitlighet extra viktig.
Det finns en väldig massa kunskap och kompetens inom det här området, hur man gör aptitlig mat och sensorikens roll i det, kompetens jag inte har även om intresset är stort. (Exempelvis vid Restaurang- och hotellhögskolan, Campus Grythyttan) Men ur ett lekmannaperspektiv är smak och doft så klart viktiga för aptiten, liksom konsistens, utseende och variation både på tallriken och jämfört med övriga mål. Och så miljö och situation, ensam eller i sällskap, vilket porslin maten serveras på, vilka minnen som framkallas… En del av detta rår man så klart inte på, men annat borde gå att förbättra väsentligt.
Prisvärdhet på totalen
Ett vårddygn kostar en faslig massa pengar, jag har ingen aning om hur mycket men om man tänker in arbetstid, lokal, mediciner, provtagning, dropputrustning, näringslösning och allt vad det nu är som krävs, så inser man att det är en bra slant. Jag har ingen aning om vad en portion sjukhusmat kostar, men jämfört med vården i övrigt så är det rimligen en bråkdel. När maten är så viktig för återhämtning, hur i hela friden kan man våga sig på att riskera fler dyra vårddygn p g a att patienten inte äter ordentligt och därför får ett försenat tillfrisknande? Och därtill det mänskliga, lidandet hos den som är sjuk och hungrig men inte förmår få i sig det som serveras.
En beslutsfattare skulle garanterat med diverse floskler prata sig varm för varför maten ändå är tillräckligt bra. Men det stämmer inte. Den är verkligen inte tillräckligt bra. Den är skitäcklig. Och ingen beslutsfattare kan lura i mig att denna enorma nedprioritering av sjukhusmaten inte har någon inverkan på patienters hälsa. Säger de det så ljuger de.
Garanterat finns även duktiga personer som vill berätta för mig att de minsann ätit maten och tyckt att den dög utmärkt. Vad bra! Men jag kan kontra med otaliga berättelser om motsatsen, från mig och andra, och våra upplevelser räknas också. Det spelar ingen roll om du tycker att vi borde tycka om maten. Jag får ändå räcka min dotter kräkpåsen. Jag får ändå se släktingar med cancer magra av. Jag har ändå sett min dementa tidigare granne, avmagrad som en sparv, kämpa och inte lyckas få i sig nåt brunt mikrat helvete för att i nästa stund njuta av hemlagat med god aptit.
Lyxen att få ätlig mat
Det är då en jäkla lyx att ha vänner som hjälper till när man själv inte har möjlighet och ork. Dygnetruntvakande och oro i veckor sätter sina spår. Jag har vänner som levererat god mat, även till mig ska sägas. Jag ska också orka vara ett stöd för mitt barn. Och visst går det att skicka efter matleverans från restauranger, där hade sjuksköterskorna en lista med tips. Men alla har inte pengarna eller de sociala omständigheterna att lösa sina barns näringsintag på det viset. Kanske inte heller orken. Och då talar vi om mat som behövs för tillfrisknande.
Tänk om sjukhus kunde ha kök på plats och erbjuda alla patienter enkel men nylagad god mat! Det må vara billigare att servera veckogammal mat tillagad i nån annan stad, men jag skulle verkligen önska att man funderade över prisvärdheten i ljuset av vad man egentligen köper – näring på tallrik eller näring i patient. Och även prisvärdhet relativt den totala vårdkostnaden, och vilket priset kan vara i ökade vårdbehov beroende på undermålig mat. Och faktiskt, även det rent mänskliga.
Nu är vi äntligen hemma igen. Min dotter är på bättringsvägen och har önskat sig broccolisoppa så jag har gjort soppa på färsk broccoli åt henne. Några små ostbitar i. Färskt bröd. Nykokt potatis mosad med en klick smör. ”Ägg i röd sås”, vad mina barn kallar ägg som bakats i enkel mexikansk chilisås. Inga dyra saker men vällagat, nylagat, doftande och vackert. Och uppätet.
Slutligen, ett varmt tack till mina fina vänner som fått i min dotter mat medan hon var sjuk. Det betydde allt. Tack även till all personal på Akademiska barnsjukhusets vårdavdelning för ett helt fantastiskt omhändertagande och bemötande.
Mia
Läs om Mia, författare på Feeders.
