Utöver ungarna är kul mat och bra vänner det bästa jag vet, och allra roligast är sån mat som är lite knepig och tveksam. Så ni fattar vilken höjdpunkt förra helgen var för mig, ett knappt dygn med en handfull helt underbara människor och fem sorters kraftigt doftande fisk. Jag direktrapporterade begivenheten på instagram så klart (det ligger sparat i höjdpunkten Surfisk), och sett till hur många som följde festrapporteringen så var det inte bara jag som tyckte det var kul. Sånt gör mig också glad, att dela upplevelser med fler!
Jag har sammanställt en bildredovisning av denna kulinariska höjdarhelg, som inleds med sur haj och avslutas med morgontrött men lycklig matbloggare. Häng med mig, Niklas, Lasse, Marja och Isis på äventyret! Vi låter Omar sätta stämningen inför en kulinarisk resa bakåt i tiden, till ett Skandinavien utan kylskåp.
Vi körde middagen i fel ordning smak- och luktmässigt, där mildast borde kommit först. Men av praktiska skäl blev det bäst att inleda med maten som måste tillagas och ätas utomhus, för att sen hålla oss inne i värmen för fortsättningen. Måste tillagas utomhus? Jag återkommer till det…
Surhaj från Island
Först ut var surhaj, kæstur hákarl. Det är ju nånting många hört skräckhistorier om, små osande bitar mardröm som intas till Svarta Döden, det isländska brännvinet. Det är alltså håkäring, som på isländska lustigt nog verkar befinna sig på andra änden av könsspektrat med namnet hákarl, som grävs ner i sand och får ligga att mogna till sig i några månader. Som rå är hajen tydligen giftig, och som fermenterad kraftigt ammoniakluktande. Visst blir man nyfiken?!
Surhaj och isländskt rågbröd
Surhaj hör till vinterns traditionella Þorramatur, olika sorters beredningar av främst fisk och kött. Syrat, fermenterat, rökt, saltat, torkat… Mat som håller länge med andra ord. Jag hade lyxen att växa upp och dela sommarstuga med en isländsk familj så för mig var detta inget nytt, men för de andra i sällskapet var det första gången surhaj skulle avsmakas.
En surhaj känner sig ensam utan snaps
Men vet ni?! Surhajen uppskattades faktiskt av de flesta av oss! Niklas var snabb att snappa åt sig en tandpetare med en fast elfenbensfärgad fiskkub, sniffade lite misstänksamt på den, och sen in i munnen med Lasses goda hembryggda öl redo. Eftertänksamt tuggande… ”Men det här var ju inte så illa” Och sen tog han en till! Och på den vägen fortsatte han. Knepig ammoniaklukt, men helt ok smak. Lite som en kraftig ost. Och det är då fasen inte alla ostar som doftar så insmickrande heller.
Fermenterad rocka från Island
Inte lika välkänd som surhaj är fermenterad rocka, kæst skata. Den äts som julmat den 23:e december, enligt somliga för att göra konstrasten med den goda julmaten den 24:e desto större… Jag hade lyckades få tag på fisken fryst genom tips från en isländsk kvinna på jobbet.
Fryst rocka ligger i vattenbad för att tina upp
Det är bra att läsa på ordentligt innan man ger sig på mat av mer ovanligt slag. Jag läste till mig att fermenterad rocka har så pass kraftig lukt att den ofta inte är tillåten i isländska hyreshus, och att den därför helst ska tillagas utomhus. Vi tog saken på allvar och Lasse fixade en matlagningsstation i trädgården och dukade upp middagsbordet i paviljongen. Och när förpackningen öppnades blev det uppenbart att varningen inte var obefogad…
Vi kokar upp vatten och öppnar paketet med rocka utomhus
Till skillnad från surströmming så kokas rockan innan den äts. Jag hittade inget recept trots ivrigt googlande och translatande men valde att sjuda försiktigt tills fisken var kokt men inte så mycket mer. Det blev saftigt och fint så det var nog rätt.
Spänningen stiger!
Jag lade rockan i kokande vatten och lätt den sjuda försiktigt tills den kändes tillagad. Rocka är lite speciell för den är mjukt broskig i konsistensen, så man ska inte vänta sig konsistensen hos t ex torsk. Men man märker att fiskens konsistens och struktur ändras av kokningen.
Så är det dags… Niklas, Isis och Lasse förser sig
Medan vi tyckte surhaj var förvånanade snäll och medgörlig relativt sitt rykte, så är det här en fisk som faktiskt förtjänar vad som sägs om den. Fisken luktar faktiskt ordentligt! Tänk er när man var på stranden som liten och hittade en jättefin mussla. När man till sist äntligen lyckades öppna den var innanmätet genomruttet och halvt rinnande. Ungefär så luktar den fermenterade rockan. Men sånt kan man ju inte låta avskräcka! Däremot kan man ägna en tanke åt de stackars vikingar som en gång i tiden började äta detta. Matbristen måste ha varit påtaglig för att de skulle våga sig på att smaka den där fisken som så uppenbart passerat bäst före…
Bitar av färdigkokt rocka redo att serveras
Till rockan serverade vi underbar mandelpotatis, platt isländskt rågbröd och generösa mängder skirat smör. Det ska visst vara gott med smält fårfett till, men riktigt så isländska kände vi oss inte. Plus att vi inte hade tillgång till fårtalg, det avgjorde liksom saken.
For those about to rock!
Rocka luktar ganska ruskigt, och för en gångs skull var tom jag lite avvaktande inför hur det skulle smaka. Niklas var positivt inställd efter surhajen och högg in. Men den här gången blev han inte fullt lika positivt överraskad… Snabbt en rejäl klunk lindrande öl!
Synnerligen aromatisk fisk
Smaken då? Kraftig, inte i närheten av insmickrande. Stark så det nästan pirrade på tungan! Men samtidigt med det smälta smöret och den sötaktiga potatisen var det förvånande smakligt och inte alls bara starkt. Riktigt gott tom! Och med en väldigt tilltalande ”mouth feel” som man brukar säga när man talar om kinesisk mat. Konsistens och struktur är mjukt broskig och ganska ganska fast, saftig och med tydliga fibrer. Fast här gick meningarna isär, och det var jag och Marja som glatt mumsade i oss och tog mer medan herrarna visserligen åt utan knot men föredrog att lämna plats åt rakfisken.
Surströmming från Ångermanland
En fest på fermenterad fisk är inte komplett utan kungen av de alla – surströmming!
Lasse fixar åtkomst till fisken
Det är väl inte så mycket att säga om surströmming egentligen, men antingen brukar man avsky eller älska. Niklas var den enda av oss som inte ätit det innan. Han var inte särskilt förtjust, men i ärlighetens namn var det inte den bästa omgången surströmming vi lyckats få tag på. Den var liksom lite platt och yxig i smaken och hela gänget var eniga om att vi ätit bättre. Det var absolut gott tyckte jag, men inte mer än så.
Doftande vattendjur
Och så klart hade vi passande tillbehör, mandelpotatis och rödlök går inte att vara utan! Även tunnbröd med smör behövs och gärna en öl. Syrad grädde tycker en del, andra vill ha tomat. Jaja, folk får väl göra som de vill.
Surströmming i gott sällskap
Rakfisk från Norge
Två förpackningar apdyr rakfisk hade vi till festen, den ena mer lagrad. Det är alltså fermenterad fisk, några olika sorter används. Den bereds på i huvudsak samma vis som surströmming, men luktar inte lika mycket och har en mildare smak. Därför vågade vi oss på att förflytta oss inomhus för den fortsatta middagen.
Inga konstigheter
Lasse skar upp fisken i skivor, lite som när man skär upp gravlax. Det blir enklare än att var och en ska hålla på och krångla vid bordet.
Lasse skär upp rakfisken i skivor innan den serveras
Och så tillbehör även här på samma tema som till de tidigare fiskarna – potatis, hackad rödlök, creme fraiche och mjukt tunnbröd med smör.
Bara att hugga in!
Om det är nåt oljebaronerna i väst kan så är det banne mig rakning av fisk! Det här är nånting vi träffats och ätit innan så inga överraskningar för vår del. Annat än den förnyade känslan av ”Wow, det är faktiskt så här jäkla gott!”. Mjuk och mjäll är den fermenterade öringen, som en korsning mellan gravad lax och surströmming. Inte alls lika doftintensiv som de övriga av kvällens fermenterade fisk och även snällare i smaken, men samtidigt otroligt intensiv och nyanserad.
Jag äter lyxig macka. Foto: Marja Knut
Och så här glad och vacker blir jag av förväntan inför denna goda lyxiga macka!
Snålvattnet rinner och tänderna närmar sig mackan
Vi klämde i oss nästan all rakfisk, trots att vi redan tuggat oss igenom hyfsat stora mängder ofärskt havsprotein med tillbehör. Det ryms på nåt vis alltid mer i magen när det är gott och varierat. Även sällskapet gör nog sitt till. Man ska inte underskatta att ha kul när man äter!
Lasse är glad och Marja greppar efter snapsglaset
Middagen avrundades av en fantastiskt god fruktsallad som Isis hade med sig och Niklas ljuvliga dessertvin, perfekt fruktigt friskt efter all salt fisk. Och vi hällde i oss en massa mer av Lasses goda öl och snaps också, så somliga av oss blev nästan lika raka som fisken.
Morgonen efter
Morgonen efter vaknade jag tidigt. Skulle egentligen bara tassa ut på toa och sen lägga mig igen, men när jag tittade ut genom fönstret och såg de vackra dimmiga omgivningarna runt Lasses gård kunde jag bara inte förmå mig att sova bort allt fint. Så jag satte mig vid köksfönstret och inväntade att katten Svartnos skulle dyka upp och morgongosa. Det gjorde han så klart.
Och så vaknar man upp till detta vackra!
Ni vet hur man alltid studsar till när man drar igång musiken morgonen efter? ”Jäklar, hade vi så hög volym?!” Det är nån sorts mått på festens intensitet de där sista timmarna. Det är även morgonens spegelbild… Det här var en riktigt bra festmiddag som kommer stanna länge i minne och hjärta!
/Mia
Pigg och fräsch som en nyponros