Det var hemskt längesen jag körde en recension av något på bloggen. Jag får erbjudanden om saker att recensera titt som tätt men jag är tydlig med att jag kommer vara ärlig och då blir det huxflux lite kinkigare. Nåväl, jag har i alla fall fått ett recensionsexemplar av en kolstålsstekpanna från Kockums Jernverk och jag har hårdtestat den under några veckor inför den här recensionen.
Min syn på kolstål i stekpannor
För sju år sedan köpte jag min första stekpanna i kolstål och jag bloggade om den på min gamla blogg Bara Riktig Mat. Den bloggposten blev hemskt spridd och jag vill inte förhäva mig här men i någon mån så tror jag att jag har sålt förbannat många stekpannor åt de Buyer, direkt och indirekt. Det var i alla fall kärlek vid första ögonkastet. Alltså kärlek för att kolstål bokstavligen är vackert som det är när det är helt rått och inte behandlat och att allt bara är snyggt. Jag kommer tillbaka till det senare.
Jag ska inte orda så mycket om varför jag tycker stekpannor av kolstål är bäst för det har jag redan gjort i den här bloggposten.
Bränna in ytan
I min tidigare bloggpost om stekpannor så ordade jag en del om den där non-stickytan som bildas mer eller mindre naturligt på kolstål så det tänker jag inte upprepa. Därur kan man i alla fall läsa att jag inte är så förtjust i det där med att bränna in dem det första man gör. Kruxet är att det är svårt och risken är att man står där med något som flagar av och bara blir konstigt. Vi vill inte ha konstigt!
Kockums har gjort det där med ytan åt oss. Hela pannan är värmebehandlad med oljor och fått den där jämnsvarta ytan som bildas genom sådan behandling. Jag var skeptisk på riktigt till det, och av två anledningar:
Den första anledningen är rent estetisk då jag tycker att en kolstålspanna som bara använts får en råare beläggning. Den blir kolsvart på stekytan men upp mot kanterna så blir den spräcklig och får liv. Det är så klart en smaksak men jag gillar den lite skitiga looken som man får hos en de Buyer-panna som bara använts. Här är kanter och allt svart. Det är också snyggt, men inte rått.
Den andra anledningen till min skepticism är att jag har dålig erfarenhet av de där inbrända beläggningarna. De brukar liksom inte tåla så mycket användning. I värsta fall flagar de av i sjok och i andra fall är de bara klena och löses upp av maten man lagar i dem.
Där har ni min utgångspunkt. Stackars Kockums kan man kanske tänka men ni har ju redan läst min rubrik. Här blev det omvärderingar och funderingar.
Min användning
Jag började använda pannan på exakt samma sätt som jag använder mina pannor från de Buyer – stålbestick, höga temperaturer, och allt möjligt hamnar i pannan. Ingen pardon här, en panna med beläggning ska klara det här. Det gjorde den också delvis. Den inbrända beläggningen tog så klart stryk och på vissa ställen nöttes den helt ut men som jag skrivit i tidigare blogginlägg så är det där självreparerande. Det viktiga är att beläggningen inte flagar av och det gjorde den inte. Repor och sånt är skitsamma för de ”läker”.
Det ska sägas att jag var lite irriterad i början och kände att beläggningen mest bara är ”for show” och i viss mån är den nog också det. Det finns dock en viktig skillnad mot förobehandlade stekpannor och det är att man inte behöver börja från noll. Man får en duglig beläggning som vem som helst klarar av att hantera redan när man plockar ut sin panna ur kartongen. Det är inte som att steka på en helt ren kolstålsyta (det är lite knepigt) utan non-stick finns. Den fabriksframställda non-stickytan byts successivt ut mot en yta som bildas genom användning och då är det fan så mycket enklare för lite mindre nördiga människor att börja använda den.
Efter ungefär en månads användning ser inte pannan ut som den gjorde när den var ny men den har verkligen varit bra och skapligt lättanvänd från dag ett. Det är en viktig poäng för en stekpanna då jag känner många som givit upp på kolstålspannor för att de inte orkat trassla. Däremot ska man inte tro att man kan låta den stå och lufttorka efter diskning från dag ett. En liten repa från verktyg och det kommer börja rosta där. Torka av och kör med lite olja på ett hushållspapper över alla ytor så slipper du det.
Svenskt stål och andra fördelar
Jag har en doktorsexamen inom materialkemi. Hälften av alla människor jag doktorerade med hamnade på något sätt inom forskningen hos stål- eller verkstadsindustrin. Jag jobbar inte där själv men jag sätter enormt stort värde på våra stora basindustrier och begreppet ”svenskt stål” betyder något för mig. De här pannorna är tillverkade i svenskt stål och därför kommer jag tipsa om dem i fortsättningen, framför de franska. Franskt stål…? Bah!
Sen har vi det här med bottenytans storlek som jag vill diskutera. En de Buyer-panna har sluttande kanter och när du köper den så är det diametern på överkanten som anges. Otroligt korkat! Vem bryr sig om den? Det är ju anläggningsytan mot spisen som är det relevanta. Det har så klart också betydelse för vikten.
Min 32 cm de Buyer har bra exakt lika stor anläggningsyta som den här 28 cm från Kockums. de Buyer väger 3 kg och Kockums 2,2 kg. Visst, ska du steka pannkakor eller omelett är nog sluttande kanter bra men jag hoppas att du gör annat i pannan också så formen på Kockumspannan är vettigare.
Slutsatser
Det här är en riktigt bra stekpanna som passar för alla som har smak, känslor och lite krav på sin tillvaro. Känner du att du helst använder en teflonpanna av något slag så saknar du själ och kan hitta inspiration hos någon annan utan själ.
I skrivande stund hittar jag den här pannan för 559 spänn på billigaste stället och det är inget annat än ett kap för en sån fenomenal kvalitetsprodukt. Det här är en liten pärla!
Transparens
Vi har inte mottagit någon betalning för detta inlägg.
