Search
Generic filters
Exact matches only
Filter by Custom Post Type

Vildsvinsjakt. Ett väldigt bra dygn.

1
Delningar
PRAT

Vildsvinsjakt. Ett väldigt bra dygn.

Jag vet knappt var jag ska börja det här inlägget. Jag har fått följa med Anders på vildsvinsjakt och det blev en riktigt stor upplevelse, stor i så många avseenden. Och sen blev det middagar också, några av mina bästa. Är det jakten jag ska fokusera på här? Eller maten?

Jag vet inte om jag ens kan hålla upplevelserna isär. De hänger ju ihop, var maten kommer ifrån och hur vi sen äter den. Och kanske är det det som var det allra största i upplevelsen, att vara med i hela kedjan. Att äta en middag med min familj på ett djur jag själv varit med och jagat i mark jag känner, potatis från mammas trädgård, svamp och krydda från markerna där grisen bökat, och blad från min egen trädgård.

Ta nu detta inlägg för vad det är, långt och fullt av Min Stora Upplevelse. Det här är inga nya tankar vare sig för mig eller andra, däremot är de för min egen personliga del fyllda med nya köttiga erfarenheter som fördjupar. Den långa erfarenhetens mognad och balans lämnar jag åt nån annan. 😉 Om du bara är intresserad av själva den lagade maten kan du skippa en massa jaktbilder och känslosvulstiga funderingar om jakt, mat och livet, och gå direkt på receptet på grillad halv vildsvinskulting.

Jakt by proxy

Jag och Anders har varit kompisar i några år nu, och under tiden har jag följt hans jakt mer och mer intensivt. Han har helt enkelt jagat mer och mer och eftersom vi pratar en massa om mat och liv i vid bemärkelse blir jakten så klart en del av samtalet. Sen han hade lyxen att komma med i ett superbra jaktlag här i Uppsalatrakten har det av rent praktiska skäl blivit en större del av vardagen, han har utrymme att jaga mer. Det har av naturliga skäl även blivit en del av bloggen, eftersom Anders och även jag (tack Anders!) genom det här har haft så god tillgång till vilt.

Det är lustigt hur spännande det kan vara att följa nåt på distans! Tänk radiosporten, hur närvarande man kan bli i en match med en bra kommentator. Eller en bra bok för den delen, där man får välskrivna bitar och bygger upp resten i huvudet. Anders är en fenomenal jaktkommentator, och med hans berättelser, direktrapporter och bilder från åtelkameran, så har jag snudd på varit med honom där ute i skogen redan.

Vildsvinsjakt på riktigt!!!

Vi har pratat länge om att jag skulle få hänga med ut på jakt nån gång. Och så äntligen är det dags, jag hänger med Anders på vildsvinsjakt alldeles på riktigt!

En sån där perfekt sommarkväll, behagligt varm och med mjukt solljus. Det var en speciell känsla att åka in på jaktmarken för det är marker jag känner ganska väl sen tidigare. Jag har under många år plockat tranbär och svamp i angränsande områden så skogen känns liksom hemma. Jag vet vilken svamp som växer där och hur terrängen är. Däremot har jag aldrig sett vildsvin där. Jag har i och för sig aldrig sett vildsvin alls, annat än från bil på långt avstånd.

Jag var så klart helt inställd på hur jakten skulle gå och frågan var nog mest vilken gris vi skulle komma hem med. Vi pratade om det i bilen, drömde ihop ett perfekt scenario. Jag är så klart fullt medveten om att jakt inte handlar om att åka till Skansen och peka ut ett djur och ta med det hem bara, men känslan ändå, det här kommer att bli en helt perfekt kväll där allt går vår väg. Och samtidigt medvetenheten om att det här vet jag snudd på ingenting om, bäst att bara lyhört försöka göra precis som Anders säger.

Reflektioner med mätt mage

Jag skriver det här med gårdagens vildsvinsmiddag i magen. Jag har försökt smälta upplevelsen några dagar nu, landa från den skyhöga känslan efter en helt perfekt jakt. De första dagarna pladdrade jag sönder öronen på alla i min närhet men nu har jag hunnit bearbeta en del på insidan också. Men kortversionen av mitt jaktäventyr är att det blev precis så som vi hade drömt ihop där i bilen. Det blev en av mina mest spännande och meningsfulla upplevelser någonsin. Och några av mina bästa middagar. Stora ord, men faktiskt.

Spänningen i skogen, att vara med och ta hand om djuret, se det övergå till mat, grilla det på gården och sen äta det med min familj. Den STORA känslan av att vara med i hela kedjan och verkligen både veta och förstå varifrån min mat kommer.

Förstå som i att jag till och med känner skogen där grisen gått och bökat, att jag sett den lilla galten smaska i sig ärtor i godan ro för att sen en minut senare ligga alldeles stilla. Förstå som i påtagligheten att köttet kommer från ett alldeles riktigt djur, inte från en kyldisk. Och då menar jag förstå i bemärkelsen att verkligen känna och ta in det aktivt, inte bara som nåt man så klart vet i bakgrunden men som knappt berörs i tanken. Jag har konfronterats med allt på nära håll och jag tycker det känns bra, tom jättebra. Det här är för mig ett bra sätt att sätta mat på bordet.

Med maten hela vägen

Jag är fullt medveten om att jag låter som en insiktsfull tonåring på rödvin nu. Men blasé är den tristaste egenskap jag vet, och jag tycker faktiskt att det är en sjukt häftig grej att även en grovt matintresserad och ganska kunnig kvinna med många år och tankar bakom sig kan få så omvälvande upplevelser och känslor som kompletterar allt som redan tänkts.

Det nya för mig, som ändå plockar svamp, odlar, fiskar, varit med vid slakt och vridit och vänt på det mesta i tanken redan, var just själva jakten. Men även att följa med maten precis hela vägen sammanhängande inom en väldigt snäv tidsperiod. Från skott till min mun inom 24 timmar. Och som med TBE-vaccin (ligger nära till hands, har fortfarande plåster på armen) behöver nog redan vunna insikter förnyas då och då.

I kojan vid åteln

Vi knatade hundra meter från bilen till kojan. Jag försökte mest hålla tyst så jag inte skulle bli en irriterande ordlavin och skrämma bort både Anders och gris. Kojan står invid en åtel med en ärtspridare för att locka grisarna med mat. Det var välbökat ikring så uppenbart att lockmatningen funkade. Vi klättrade upp i den fina lilla kojan och satte oss på span vid gluggen. Jag hade på Anders inrådan duschat parfymfritt för att inte skrämma bort känsliga trynen. Nu gällde det bara för mig att hålla tyst och inte vara i vägen. Och att sitta still, inte min främsta skill.

Sen väntade vi. Då och då kom en lukt av gris, som en sån där doftslinga som ringlar fram i serietidningar. Då och då ett avlägset knak. Varje gång en blick på varandra, gris? Inbillning? Jag försökte diskret ta en tugga äggmacka då och då, ibland frågade jag nåt så tyst jag kunde, ibland hade Anders nåt att viskande berätta. Och så ett vagt knak, gris? Anders berättade att ärtspridaren brukar gå igång runt nio varje kväll och att jag ska hålla mig beredd då eftersom de ofta dundrar in ganska snabbt när middagsklockan ringer. Starkare lukt igen, gris? Och hela tiden en stigande spänning.

Åtta av de mest spännande minuterna i mitt liv

Och så ett rejält knak, ingen tvekan den här gången. En snabb blick på varandra bara och Anders gjorde sig redo med vapnet medan jag drog på mig hörselkåporna. Och där kom de! Strax innan nio, alldeles på riktigt, pinnade en liten skock kultingar in från vänster fram mot åteln, strax efter följd av två suggor. Världen stannade, inget annat fanns just där och då.

Från att jag fått på mig hörselkåporna rörde jag mig inte alls. Varken i kropp eller tanke. Tung puls i huvudet. Hela tiden försökte jag läsa av vilken av grisarna Anders tänkte skjuta och hur, och jag hade gett så mycket för att höra hans tankar där. Minuterna gick, smågrisarna sprang runt och bökade. Ena suggan var fasligt vaksam och tittade vid flera tillfällen rakt åt vårt håll med trynet i luften. Jag vågade knappt andas, samtidigt som jag mest bara kände lugn och fokus. Vid några tillfällen tänkte jag att Anders kanske skulle skjuta. Dels såg jag själv bra lägen, dels märkte jag av hans respons på grisarnas aktivitet.

Snart

Efter fem minuter gick spridaren igång. Det rasslade till och ärtor sprutade ut – och grisarna drog iväg på sekunden. Jag fattade ju redan då att de skulle återkomma, det där var ju vad de väntat på. Men samtidigt hann jag bli jätterädd att de skulle ha sprungit vidare av bara farten. Men inom kort kom de där igen och började smaska i sig.

Två saker var annorlunda nu. De var betydligt med stillsamma. De behövde inte leta godis längre, det var bara att stå still och mumsa i sig. Men samtidigt verkade även den vaksamma suggan tydligt ännu mer vaksam. Hon tittade alldeles rakt på oss och jag vågade knappt andas. Hon höjde trynet och vädrade. Och efter ett par minuter fick hon nog, tänkte att nu jäklar drar vi från det här läskiga stället. Hon grymtade till för att varna de andra och drog iväg (hörs på filmen nedan). Men de andra följde inte hennes uppmaning! Samtidigt stod en av kultingarna väldigt lägligt till.

Jag märkte tydligt att Anders skulle skjuta inom kort. Det bara kändes. Ni vet hur man ser på en katt att den gör sig klar för anfall? Den smyger och sen ser man plötsligt hur den håller sig stilla, laddar och vickar till lite på rumpan precis innan den hoppar? Den känslan. Och sen PANG!

Från fokus och närvaro till lika stark lättnad och glädje. Hur kan jag ens beskriva känslan av att gå fram mot åteln och grisen som låg kvar? Ett skott som tog rätt och en väldigt snabb död. Några ryckningar bara. Det är ändå drömscenariot, att djuret inte ens hinner märka vad som händer. Allt kändes så otroligt verkligt och på riktigt som sällan annars, samtidigt en känsla av att det var nästan overkligt perfekt alltihop. Och ja, även en stark känsla av allvar.

Anders tog kroppen i bakbenen. Vi hämtade våra saker från kojan och gick mot bilen medan solen gick ner. Allt var bara vackert och stort och vartenda ord jag sade kändes jättelöjligt.

Från djur till kött, till mat

Jag hade ju fått för mig att filma det hela bäst jag kunde och när vi skulle ta hand om köttet blev det plötsligt lite svårare. Man kan inte bara stå bredvid och se nån ta hand om ett skjutet djur. Jag fick lägga mobilen och hjälpa till att hålla medan Anders flådde och tog ur det. Jag ville inget annat heller, mobilen kändes bara som ett distanserande irritationsmoment. Och det hade kanske varit svårt att använda bilderna annat än som egna minnen ändå.

Men utöver det intressanta och lärorika i att se de olika momenten, senorna som ska fram för upphängning, skinnet som ska av, atlaskotan, urinblåsan som ska hållas hel och alla inälvorna, så var det också påtagligt för mig att detta i min känsla inte längre var ett djur. Nu var det kött vi hanterade, mat. Jag har funderat över när det skiftade, när djuret övergick från levande individ till mat, och jag är inte helt säker. Men jag tror det var så redan när vi först gick fram efter skottet, när djuret inte längre levde. Nånstans där och under bilturen mot slakteriet. Sen förstärktes det mest av det påtagligt visuella i avklädda muskler och ben.

Bilresan hem sen, sällan har jag så tydligt upplevt att orden inte fanns än. Trött och klarvaken, tankar som rusade förbi innan de han komma i ord och ur mun. Hade jag rökt hade det varit dags för en cigg.

Är det slut nu?

Vi var hemma runt midnatt. Jag hade med mig en säck med en halv kulting. Jag stuvade om i kylskåpet och lyckades knö in köttet. När solen gick upp satt jag fortfarande klarvaken och glodde. Tänkte tillbaka på vår vildsvinsjakt, tittade på filmerna, kände. Den här texten får sluta lite på samma vis som jakten. Mitt uppe i det. Vad gör jag av det här nu då?

Här hittar du receptet på den grillade vildsvinskultingen. Inom kort kommer några fler recept på hur jag serverade resten av det grillade köttet. Tills dess kan den som är sugen på vildsvinsmat läsa de recept vi publicerat hittills på den här samlingssidan om vildsvin. Och följ gärna Feeders på insta, @feeders.se!

/Mia