Ibland blir uppladdningen inför julen inte riktigt sådär glöggdoftande saffransguldig. Min sjuåring har haft hög feber i mer än en vecka, intensiv och ökande. Och mot fyrtio stekheta grader, kräkningar och ljuskänsliga ögon hjälper ingen krampaktigt framkämpad julkänsla.
Så hur gör man då, som matbloggande mamma med drömmen om en perfekt jul? Man skiter i det mesta utom ungarna faktiskt. Man sitter i väntrum och bär till provtagning. Man fixar logistiken med apoteksrunda för mer ipren och chips för att få i ungen salt. Man nattvakar och blöter handdukar för att badda pannan, håller undan håret när hon mår illa. Man drar för gardinerna och kramas.
I år rullar jag inte köttbullar. Jag griljerar ingen skinka. Jag har redan ätit upp den gravade laxen vid diskbänken mitt i natten, när hon sov lugnt ett tag. Jag har faktiskt gett tusan i det mesta och jag har inte dåligt samvete över det som faller, det är fasen ok.
Jag drömmer istället om hur det blir när saker ordnat sig. Mitt i natten fantiserar jag om julbordet vi ska äta sen, med några utvalda guldkorn istället för allt det där man ”måste”. Kanske blir det redan i mellandagarna. Eller nästa år.
Mitt drömmigaste julbord har lax gravad med Hendrick’s gin och gurksallad (den jag åt upp mitt i natten), franska panerade vinkokta grisfötter (i frysen nu), ångermanländsk fatost, rilettes med äpple och calvados, sylta (jag hann köpa köttet i alla fall), franska fikon med rött vin, pomerans och saffran (står där i burken och väntar)…
Det blir nog bra det här ändå till slut. Trots allt eller tack vare allt. Men man får liksom jobba med det man har. Och faktiskt, det finns fler dagar på året. Oavsett om du har den där instagramperfekta julen, om familjen är sjuk eller frisk, om du sitter ensam eller med en släkt som driver dig till vansinne, eller har det alldeles underbart, så önskar jag dig en fin jul.
Mer på mitt julbord, det där jag drömmer om
