Julen är årets största högtid, och julmat är en viktig del av festen. Och ändå så ser man alla dessa texter med förmaningar om vad man ”får” äta på julbordet, hur man ska klämma in mer grönt av duktighetsskäl, och diverse späkningsvarianter av julbordets favoriter. Varför? Det är ju fest!
Måttlighet är en dygd, men vem har sagt att vi ska ägna festen åt dygder? Kan vi inte en enda gång om året släppa våra vardagstråkiga vanor, lägga livsstilsdieten åt sidan, skita i präktighet och ”guilt free” med dömande utifrånblick och andemeningen att man egentligen borde skämmas? Lägg ner ”jag borde äta mer grönt” åtminstone på julafton, och alla andra duktiga borden med för den delen. Den där fräscha salladen är ändå godare en ljum sommarkväll, och rotsakslådan kanske passar bättre en tisdag i oktober.
Men om ni ändå nödtvunget måste hålla på för egen del, ha då vett att hålla tyst om det och unna oss andra glädjen. Det är faktiskt jul bara en enda gång om året och man ska inte vara ovarsam med andras glädje.
Julens viktiga berättelser
Julmat är dessutom så mycket mer än bara god och riklig. Den är även en traditionsbärare, en levande berättelse om livet som det var förr i bondesamhället. Om gröten, ölet, och om grisen som slaktades, om mat som bestod av tid, omsorg och klok hushållning mer än alla dessa dyra råvaror som idag är självklara intill bortskämdhet. Och även en bärare av nånting mer personligt, av släktens recept och traditioner.
Julafton
Så låt oss lassa på för mycket korv och skinka, hälla upp en julöl och sjunga med i snapsvisan för full hals! Ta den där näven knäck och peta i oss en extra kaka till kaffet när mormor trugar. Smyga ut i köket för en kvällsmacka vid midnatt och hugga in på chokladaskens andra lager utan att snegla på våg eller morgondag. För om inte ens julen får vara riktigt obekymrat glad och överdådigt festlig, vad är då ens fest?
Skål för en god och festlig jul – med en massa riktigt god julmat!
